Lite hårdvaruhistorik

När jag började utveckla NiKom, dvs egentligen redan när jag började lära mig C ordentligt (bitar av kommandoparsern härstammar fortfarande från den tiden...), hade jag en Amiga 500 med två diskdrives och 1MB minne. (Apropå ingenting.. För några dagar sedan köpte jag 32 MB minne för ungefär 1500 kr. Precis innan jag köpte mitt 512KB extraminne kostade de också ungefär 1500 kr. Nu får man alltså 64 gånger mer minne för samma pengar...) Detta var sommaren 1990. På hösten inköptes det en hårddisk, en SupraDrive 500XP tror jag den hette. Det var en 20MB SCSI-hårddisk. Det fanns även plats för 2MB extraminne och, minsann, man fick med 512KB redan från början.
Det dröjde dock inte länge förrän jag kom till punkten att jag inte kunde kompilera NiKom och ha NComm på återuppringning (det var inte lätt att komma in på NT och Camelot i rusningstid..) samtidigt. Det införskaffades lite extra DIP:ar så jag hade 3MB minne totalt. Det var denna konfiguration som basen startades på.

Hårddisken lät.

Mycket.

Jag aldrig senare stött på en hårddisk som ven som mycket som denna stackars lilla 20MB Conner. Jag hade alla möjliga tricks för att kunna sova i samma rum. Bland annat en låda med insidan klädd i skumgummi som jag ställde över på nätterna. Problemet var att det blev varmt, väldigt varmt.
De problemen löste sig dock lite senare på våren 91 då jag tillsammans med Erik Lundevall, Christian Almgren och Tomas Arvidson åkte till Amigamässan i Berlin. Där sålde var och varannan monter 100MB Quantum LPS-hårddiskar. En sådan inköptes för ca 1000DM, har jag för mig. Nu hade jag rejält med utrymme till basen. Fattar ni, 100MB! Från samma mässa finns f.ö. historier om Datormagazins Peter Kerschbaumer och flygbiljetter att berätta, men det tar vi en annan gång.. :-)
Ljudproblemen var nu över. Quantumen lät inte en bråkdel så mycket av vad Connern lät. Tyvärr var inte värmeproblemen över. Quantumen var lite större än Connern och det tillsammans med att det nu var 16 st värmealstrande minneskretsar i det lilla Supra-skalet gjorde att det plötsligt en dag sa "Klonk!" i hårddisken och den slutade snurra. Det är första och enda gången jag hört en hårddisk säga "Klonk!". Med hjärtat i halsgropen stängde jag av datorn och lät det hela svalna. Otroligt nog fungerade allt precis som vanligt när jag väl satte på den igen. Hursomhelst fick hårddisken nu köra med kåpan av.

Amiga 2000

Ungefär vid den här tiden höll jag även på och meckade med ett serieportsbygge som gav två extra serieportar. Det gav en del underliga fel som nog berodde på att strömförsörjningen inte riktigt räckte till. Det var dags att skaffa en större dator. En Amiga 2000 införskaffades tillsammans med ett GrandSlam SCSI/minnes-kort. Quantum-hårddiskken flyttades över dit och kortet bestyckades med 2MB minne. Det var precis samma prestanda på det nya systemet, men utan värme och strömproblem. Om jag inte räknar helt tokigt borde detta ha varit hösten 1991.

AmigaOS 2.0

2000:ingen var dessutom försedd med Kickstart 1.3. Jag kunde nu autoboota från hårddisken och behövde inte ha en bootdisk som kom bort med jämna mellanrum. Det var dock inte 1.3 man talade om vid den här tiden. Det var 2.0, OS-versionen som gäckat alla så länge. Ända sedan ryktena om det nya fantastiska AmigaOS 1.4. Och i november/december 1991 släpptes det, i USA... Svenska Commodore gick ut och lovade att de skulle sälja 2.0-paket på Commodore Christmas Show som var lite innan jul på World Trade Center i Stockholm. Jag var med både som funktionär och utställare där och det florerade alla möjliga rykten om var pakaten var någonstans. En del sa att de hade landat på Arlanda, andra sa att de var på väg i ett flygplan. Timmarna gick och inga 2.0-paket dök upp. Senare visade det sig att det inte alls var några 2.0-paket på väg, varken i flygplan eller på båt.
Några dagar senare var det dock någon som hade tagit en sväng förbi USR Data (som då låg i hörnet Sveavägen/Tegnergatan) och upptäckt att de hade fått in ett fåtal 2.0-paket. Jag slängde mig på telefonen och kollade om de hade några kvar. Jodå två stycken fanns det och jag fick de att läggga undan ett åt mig. Det var raka vägen med Roslagsbanan in till den stora staden för att handla.

Spruttster

I början av 1992 så började någorlunda billiga v32bis-modem dyka upp. Det annonserades friskt för Supra 14400 och via FidoNet var ett samköp på dessa modem på väg att dras igång. Jag tog på mig att ta intresseanmälningar på NiKom och det var en hel del som var intresserade. Några ringde och registrerade bara för modemens skull. Koordinatör och allmän modemhjälte för det hela var Ulf Berg. Det var meningen att vi skulle beställa från USA Data i Malmö. De hade dock problem att leverera (trots att de annonserade som aldrig förr) och ville dessutom ha mera pengar.
Då dök ett annat skåneföretag upp i bilden, EcoLine, med sina US Robotics Sportster. USR HST-modem hade de flesta hört talas om, men Sportster? Hurosmhelst blev det Sportster, eller Spruttster som de döptes om till, som beställdes. I början av sommaren 92 damp det ner fyra stora lådor på Marknadsvägen i Täby. (Tre med modem, ett med nätaggregat). Det Supra 2400 jag hade använt till då fick, efter lång och trogen tjänst, ge plats för ett Spruttster.

Amiga 3000

På hösten samma år var det dags att byta dator igen. Det var dags att skaffa en A3000. 2000:ingen såldes till Fredrik Lundin och en A3000 införskaffades, samma A3000 som fick vara med till det bittra slutet. Probkem med minnesleveranser gjorde dock att jag de första två veckorna bara hade 2MB minne att leka med. Detta räckte inte riktigt att köra en BBS på så NiKom fick ligga nere under tiden. När den väl kom upp igen var det på en A3000 med en 25MHz 68030, 10MB minne och hela 240MB hårddisk.

Två noder

Så en vacker dag blev det dags att fördubbla antalet noder. Telia kom och installerade en telefonlinje till och den nya noden kördes på ett lånat Supra 2400zi (den interna varianten). Det var dock vissa problem med det här modemet så jag blev tvungen att skaffa ett Multiface-kort. Det blev ett MFC-II eftersom det var det enda som fanns i lager i Stockholms butiker. Det gamla vanliga Supra 2400-modemet fick återinträda i tjänst för ett tag.
Inte långt därefter startade företaget Intertex en BBS-drive där de lånade ut 14400-modem till BBS:er mot att de hade en litem reklamtext i inloggningen. Det kunde man ju leva med och vips hade jag 14400-modem på båda noderna. Jag köpte senare loss modemet för ett tämligen överkomligt pris. Via uppgraderingserbjudanden blev det först ett 28800 V.FC-modem för att senare bli ett 28800 v34/v.FC.
Hårddiskarna hade även bytts ut under tiden. Först tillkom en 500MB disk. Efter ett tag så inköptes en 730MB disk som fick ersätta den numera ganska lilla 240MB:aren. Alla diskar var av märket Quantum.

The bitter end

Så såg datorn ut vid nedläggandet, förutom att minnet hade växt med ytterligare 4MB till sammanlagt 14MB.

niklas@nilin.se